LIS MEJERI

Det var dags för årets stora minigolf-drabbning mot en fin vän med 2,5 ben, det skulle tävlas, glass stod på spel & nånstans måste en sån tävling hållas.

Platsen för fotbolls-VM utses flera år före avspark & då mutar också pamparna på platsen arrangörerna med guldtackor, skattkistor & glädjeflickor.

Vi hade varken fått flickor eller tackor trots att alla minigolfarenor vet av svordomarna som ekar en gång om året att vi spelar just en gång om året.

Så vi fick helt sonika välja ut vår bana själva, vi bestämde oss för att lämna civilisationen nån aning för att hitta ett paradis nånstans med en minigolfbana som skulle kunna skipa rättvisa.

Så vi hittade:

En oas. Mitt ute i ingenstans fanns en bana målad i regnbågens alla färger. Detta kommer bli bra. Så tänkte vi. Då.

Vi klampade in i restaurangen/puben/jourlivset/glasskiosken/receptionen/kontoret för att köpa två turer minigolf.

Tillbaka fick vi varsin klubba & sånadär vita golfbollar märkta med ordet "Range". Dvs texten som betyder att de tillhör en driving-range & ABSOLUT inte får medtagas därifrån. 

Vi började ana oråd.

Vi kände oråd.

 Efter den sedvanliga sten-sax-påse-klunsen fick jag börja. 

Jag lade upp min boll på tee, svingade ytterst försiktigt & smekte iväg bollen efter att ha siktat precis mitt mot hålet.

Bollen lämnade tea, smällde emot lite betong, studsade upp, studsade mer, studsade bort & studsade iväg.

Min vän med 2,5 ben lade sig ner skrattades & väste fram i andningssvårigheterna pga skrattattacken att det här var det roligaste som hänt på hela denna sommaren & förra sommaren tillsammans.

Jag gjorde om exakt samma procedur 7 gånger & varje gång bollen lämnat tee så fick jag knata bort till uteserveringen med vita sämre begagnade plaststolar för att hämta min boll.

Enligt gällande regler i just denna tävling var max antal slag 8 på varje bana.

& det var vad jag fick.

Så när vi skulle skriva ner det på scorecardet så bad jag min vän med 2,5 ben att skriva ner det.

Han hade inget att skriva på sa han.

Så vi fick återigen gå in i restaurangen/puben/jourlivset/glasskiosken/receptionen/kontoret för att be om ett scorecard. Den vänliga föreståndaren förstod inte frågan.

Vi sa då att vi behövde nåt att skriva på.

- Ok. Sa han och sken upp. Sen rev han av baksidan på en tidning, letade upp en penna & gav de båda hittegodsen till oss.

Vi skrattade igen. Fast i smyg.

 Sen spelade vi på. Ibland låg vi i gräset & hånskrattade åt varandra, ibland svor vi så flugorna inte ens vågade vara i närheten & ibland fick vi tillochmed i bollen i nåt hål.

 Ibland var banorna i plywood. Det var bra för då kunde inte bollen studsa bort till uteserveringen. Klart ett plus.

Mot slutet så räknade vi fel, det blev oavgjort. 

Efter att ha spelat alla 19(!) hålen hade båda två lika många tresiffriga slag.

Men med hjälp av målkamera, hawk-eye & kulram så visade det sig att min vän med 2,5 ben hade ett slag mindre vilket betydde att han skulle få årets glass.

Så hursom. Jag vill rekommendera minigolfbanan i Rosendal. Inte om man är en putt-conneiseur utan om man bara känner för att leva on the edge & vaa sekunder från att skratta ihjäl sig.

& jag vet att det egentligen heter bangolf, fast denna gången spelade det nog ingen roll. För nån.

// Patron Blidberg