LIS MEJERI

Innan det var ens påtänkt att flytta in i ett snart välkänt mejeri så fanns det gott om drömmar i denna då unga kropp. Jag drömde om att spela fotboll på tv & stå staty på min gamla hemmaplan.

Jag ömsom drömde & ömsom tränade i en herrans massa år utan att åstadkomma så mycket mer än nån notis i nån lokaltidning då jag råkat bli utvisad två matcher i rad.

Fotboll i synnerhet och idrott i allmänhet kan vara det roligaste som finns, det finns inget härligare än den där högen med män/kvinnor som uppstår när ett avgörande mål skjutits, en medalj har vunnits eller att man helt enkelt bara har kvalat sig kvar i samma gärdsgårdsserie som man var i när säsongen började. 

Men när varje sån hög med män uppstår är det någon annanstans både i närheten och långt bort som besvikelsen och bedrövelsen är lika stor eller större än glädjen i högen.

Det är den där baksidan och brist på närvaro i högen som präglat mycket av mitt idrottsliv, jag fick ofta höra att jag hade den där talangen för fotboll, men har alltid precis tvärtom mot till exempel Ole-Gunnar Solskjaer varit på helt åt helvete fel plats vid lika fel tillfälle.

Jag har trots bristande framgångar alltid kämpat på och nånstans långt in i bakom både ryggmärg och bakhuvud har jag hoppats att jag åtminstone skall lyckas lite grann.

Så jag har harvat på, lärt mig nya finter, kollat Nike-reklamfilmer i slow motion på VHS för att kunna kicka upp bollen som Edgar Davids i sina blindbrillor, gjort så många armhävningar så jag fått så stora bröst att jag inte längre får höra att jag är lik min pappa, utan min mamma och lärt mig skjuta med bägge fötterna så att jag när folk frågar om jag är höger eller vänsterfotad bara nonchalant kan rycka på axlarna och svara att jag inte vet.

Men nu är det snart 16 år sen jag var matchens lirare senast och jag tror inte jag kommer närmare och närmare en ny sån t-shirt eller ett sånt badlakan eller nån liten sån plakett heller.

Dödsstöten för min karriär som egentligen inte ens är någon karriär kom förrförra året.

Man har ofta hört eller läst intervjuer om spelare som haft tur & flyt för att de haft tränarnas förtroende eller att någon är någon som tränaren alltid skriver upp först på laguppställningen, det har jag heller aldrig riktigt känt.

I en b-lagsmatch i början av förra säsongen skulle jag i ett led av ett aggressivt och beslutsamt försvarspel sätta in en våldsam axel-mot-axel-tackling på en pytteliten och späd kille i motståndarlaget, han skulle dels få ont och sen skulle han bara få se ryggtavlan på mig när jag tar bollen av honom och springer iväg.

Tacklingen blev lite lite sen, jag fick gult kort för vårdslöst spel och klarade inte resa mig upp mer den kvällen på grund av att några revben gått sönder, dock inte på den där späda killen, utan på stora starka mig.

På träningarna efteråt var jag med och rehabade, joggade, hämtade bollar och duschade i grupp. Efter cirka tre veckor var jag fit for fight igen och skulle vara med på träningen inför någon viktig match som jag kanske kanske skulle kunna få vara med på.

Jag var med på de obligatoriska två joggningsvarven runt plan i början av träningen med höga knän mot magen, sparka sig själv i röven och indianhopp som hittills inte en enda fotbollsspelare förstått varför man gör.

Sen var det den lika obligatoriska kvadratövningen och sen så var det spel med målvakter på schemat.

Jag hoppades som vanligt på att få bli tilldelad en släpande forwardroll i ett av lagen men visste att jag lika gärna kunde få vara vänsterback, men skulle i så fall vara nöjd med det för jag är från en arbetarklassfamilj där man spelar där man blir tillsagd att spela.

Men tränaren kastade till mig ett par målvaktshandskar och sa att jag är målvakt i det gula laget. Jag kastade tillbaka handskarna och sa: "Nänä, jag är frisk från revbensskadan."?Då svarade han bara: ”Jag vet!”

Så jag fick plocka upp handskarna och skamset ställa mig i ett utav målen och det är då man vet att man inte är den personen som har tränarens förtroende ens för att sitta framför honom och styra på en tandemcykel, man vet också att det krävs minst en våldsam bussolycka med hela a-truppen inblandad innan man skrivs ned på den där laguppställningen.

Där & då slocknade den drömmen för gott.

Men nån gång inom en väldigt snar framtid börjar en annan dröm bli verklighet. Typ på måndag.

// Patron Blidberg